När Mandelas far dog blev Mandela tvungen att lämna byn och allt det som gjort hans uppväxt lycklig, för att flytta till regenten Dalindyebo. Han hade lovat att ta hand om Mandela som tack för det arbete Mandelas fars gjort åt honom. Mandela fick börja i en ny större skola och han lärde sig snart att trivas lika bra där som han hade gjort tidigare. Han lärde också känna Dalindyebos son Justice, trots att de var mycket olika blev de goda vänner och förblev det länge.
Barndomen
Mandela brukade se på och lyssna när alla hövdingar kom till byn för att ha möte med regenten. Hövdingarna samlades i byn och alla fick säga sina åsikter. Regenten satt tyst, även när hövdingarna kritiserade honom och först när alla fått säga sina åsikter talade han och försökte ena hövdingarna. Man slutade inte förens alla var överens och blev man inte det anordnade man ett nytt möte.
Tonåren
När Mandela var 16 gick han genom omskärelseritualen. Det betydde att han nu var vuxen och fick bestämma själv. Mandela hade hört av de andra pojkarna att de ville åka till städerna och arbeta i gruvorna. Detta intresserade även Mandela och Justice men regenten ville annat. Istället skickades Mandela till en internatskola för att studera vidare. På skolan intresserade sig Mandela för boxning och långdistanslöpning men han skötte också sina studier och fick bra betyg. Så bra betyg, att när han var 21, kom han in på Fort Hare-universitetet.
Universitetet
I Sydafrika på den här tiden var allt uppdelat för svarta och vita. De vita hade egna toaletter, parkbänkar och dörrar som de svarta inte fick använda. Så var det även på universitetet och Mandela hade bara svarta studiekamrater. Trots orättvisorna trivdes Mandela på universitetet, han gillade undervisningen och fick nya vänner. Han ansträngde sig hårt för att få bra betyg. Han ville kunna hitta ett välbetalt arbete för att göra regenten stolt och kunna bygga ett hus åt sin mor. Vid universitetet träffade han också Oliver Tambo som skulle komma att bli en nära vän och kollega.
